Fotografiska i Stockholm

Idag hade Anna och jag stämt träff på Fotografiska i Stockholm. Jag har faktiskt bara varit där en enda gång tidigare. Så det var roligt att besöka museet igen.

Vi började med en lunch, som var mer likt en fika, men ändå, så kan det bli ibland. Det var länge sedan vi sågs och vi hade mycket att prata om så vi stannade länge i kaféet.

Sedan kollade vi förstås in fotoutställningarna. Det är roligt att få se sådana otroliga bilder. Och jag tycker att det är inspirerande att se hur de har arrangerat bilderna, det är inte lätt att göra en fotovägg men det kan man alltså få idéer till där.

Fotografen Mandy Barker uppmärksammar plastnedskräpningen och dess konsekvenser för miljön. Hon har samlat skräp på stränder, arrangerat och fotograferat.

Några av Mandy Barkers bilder där hon har gjort konstverk av plast.

Fotografen James Nachtway är fotojournalist och har rest runt i världen och fotograferat många krig. Starka bilder minst sagt, som leder tankarna till orättvisor, våld och hemskheter. Tänk att människor inte vet bättre än att kriga.

Han var på plats med kameran när tornen rasade i New York den 11 september 2001. De bilderna var väldigt imponerande tycker jag.

James Nachtwey fotograferade i New York 11 september 2011.

Lättsammare bilder var den flytande pizzan som Anna också förevigade och hundspannet som drog en stor vit ballong i en horisont. Scarlett Hooft Graafland är en väldigt kreativ fotograf konstaterade vi.

En av Scarlett Hooft Graaflands bilder.

Mode- och porträttfotografen Vincent Peters visade upp snygga porträttbilder i svartvitt med härliga blandningar av ljus och skugga. Han använder tydligen en analog kamera.

Efter museibesöket promenerade vi längs Stockholms kajer och passade på att posera som turister. Vi delade några typiska fota-till-bloggen-moment och fick skratta.

För även om det var jätteroligt att träffas och vara på Fotografiska så är vi förstås tagna av allt som har hänt Terese, det är helt ofattbart. Anna och Terese umgicks mycket de senaste åren och drev bland annat Rörelseglädjepodden ihop.

Insamlingen i Terese namn har nu dragit in över en miljon kronor till Cancerfonden, jag hoppas att framtida forskning leder till att barn slipper förlora någon av sina föräldrar i cancer. /Caroline

Caroline och Anna turistar i Stockholm.


Västanåfallet

Vi är på rundresa i Norrland för att besöka nära och kära. Den här gången går resan via Härnösand, Alnön, Sollefteå och Östersund.

Nu är vi i Härnösand och idag gjorde vi en utflykt till Västanåfallet i Viksjö som ligger några mil utanför stan. Det är helt klart en av Ångermanlands pärlor.

Vi promenerade stigen upp och ned, spännande och roligt för både stora och små. Därefter kollade vi in den lilla butiken med handgjord marmelad, hembakat och slöjdade saker med mera.

Och efter det var det dags att dricka kaffe ur sådana där fina små blommiga kaffekoppar i kaféet.

Genom att läsa på skylten vid vattenfallet fick jag lära mig att vattnet i Eksjöån kommer från Eksjön som ligger ungeför fyra kilometer uppströms.

Det var länge sedan jag var vid Västanåfallet, men det dröjer nog inte lika lång tid tills nästa gång skulle jag tro.
/Caroline

Västanåfallet utanför Härnösand är värt ett besök.


Livet är verkligen ingen självklarhet

Terese! Jag hoppas att du åtminstone får drömma härliga drömmar nu när du sover din sista tid i livet. Att du får leva med din familj i drömmarna. Det är så sorgligt allt som har hänt dig och jag är så ledsen för din skull. Allt du ville göra…

Glenn skrev så här igår:

”Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.”

Terese familj skulle bli fem eller möjligen sex vid den här tiden. Istället har de blivit tre nu när Terese har somnat för att aldrig vakna igen.

Jag har varit mållös flera gånger det senaste halvåret. Varför skulle just hon utsättas för allt detta lidande? Inte för att jag önskar någon annat det heller. Men att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Mina tankar går så klart till henne och familjen just nu. Hennes två barn. Allt de har tvingats att gå igenom på senare tid och nu denna sorg som de kommer få leva med för alltid.

Äggstockscancer. Jag har googlat mig fram till att det är den tysta cancern och att när den väl upptäcks är det ofta för sent. Men hon har ju ändå haft en hel del kontakt med vården det senaste halvåret, jag fattar inte att cancern inte upptäcktes tidigare. Fast vad vet jag om sånt. Ingenting.

Det finns en insamling hos Cancerfonden i hennes namn: Spring för Terese och jag har förstås gjort en insättning. Kanske kan äggstockscancer upptäckas i tid hos fler i framtiden. Jag hoppas det.

Det går inte att tänka sig en sundare människa än Terese, hälsosam mat, minimalt med alkohol om ens någon alls, noggrann med sömnen. Och fysik nog att springa flera maraton.

Sund livsstil kan tydligen inte skydda mot all cancer. Mycket tyder ändå på att den som lever hälsosamt har bättre förutsättningar för att slippa många sorters sjukdomar. Men det här känns väldigt svårt att förstå just nu.

Terese och jag lärde känna varandra i bloggvärlden. När vi började blogga gick det att räkna antalet träningsbloggar på fingrarna. Vi hade även skrivintresset gemensamt. Hon lärde mig mycket om bokbranschen och jag vet att hon hade fler böcker på gång.

Det är snart 10 år sedan vi fotograferade dessa selfies. Nu blir det inga fler.
/Caroline