Gårdagen slutade dramatiskt. En man på 85 år var plötsligt försvunnen. Hade varit borta 4 timmar istället för de normala 2 timmarna. 4 timmar som blev 5 timmar och 6 timmar… Vi letade och letade.
Jag knackade på hos en snäll barnfamilj och fick låna en cykel. Körde Högslätten och Sälsten runt som en tokstolle.
Hoppade av cykeln och letade i skogen och vid vattnet. Gick vilse i skogen ibland också. Jag är inte typen som ska leta i skogar på detta vis. Mitt lokalsinne är uselt. Jag sprang i dessa skogar under min uppväxt och jag minns att jag var vilse hela tiden redan då.
I skogarna finns bland annat en gammal nedlagd militärförläggning och platsen vore perfekt för en skräckfilm.
Jag vågar knappt titta på skräckfilmer, jag vågar inte ens läsa deckare. Gissa om jag var skakis när jag närmade mig ett gammalt militärförråd mitt ute i ingenstans?
Min fantasi är för livlig och jag började tänka skräckfilmstankar som att den ena efter den andra som letar försvinner.
Det var första gången jag letade efter en person på det här viset och det var fruktansvärt. Det kändes som att leta efter en kotte i en gigantisk skog.
Snacka om en känsla av maktlöshet. Skogen kändes oändligt stor.
Jag stoppade alla jag mötte längs vägen, på vissa vägar går det att köra bil. Det var förvånansvärt många i farten i skogen i Härnösand en lördagskväll. Cyklister, orienterare, hundägare…
Många jag träffade i skogen kände till antingen den försvunne mannen eller så var det personer jag kände från förr.
En äldre herre letade med sin bil i över en timme, han stannade så fort han såg mig och rapporterade. En bekant till den försvunne mannen. Plötsligt ger han mig ett telefonnummer och uppmaningen att ringa det. En annan bekant tänker jag. Sedan säger han ”den är synsk”. Så mitt i all dramatik får jag alltså ett telefonnummer till någon i Luleå som alltså påstås vara synsk. Jag ringde inte, om någon undrar.
Polisen, hemvärnet och personer från Missing People var inblandade också.
Jag förstår nu på ett annat sätt vilket viktigt och bra jobb Missing People gör, med samordnade sökinsatser. Man känner sig ganska ynka när man själv letar på måfå, i början var vi bara några få.
Mannen hittades till slut och togs om hand på sjukhus och är förhoppningsvis på bättringsvägen. Tack o lov, inte minst för den snart 90 åriga frun och mannens närmaste släktingar.
Nu är tåget snart framme i Stockholm och bortsett från den dramatiska lördagskvällen så har det varit ett par roliga dagar i Härnösand. En kombination av jobb och hälsa på släktingar.
Väldigt roligt var det att träffa de som kom till boksigneringen Härnösands bokhandel Öbacka bok! /Caroline
