Idag gick jag vägen via Engelbrektskyrkan i samband med ett jobbmöte. När jag rundade kyrkan och kom fram till kyrkans entré dök en bild upp i mitt huvud – Terese iförd brudklänning.
Vi var bloggkompisar hon och jag, kände inte varandra jätteväl men jag blev bjuden på hennes bröllop. Ser nu att jag fotograferade en sådan bild på bröllopet, så det var kanske inte så konstigt att jag såg just det framför mig idag.
Det var nog sist jag var inne i den kyrkan, då på hennes bröllop. Orättvist av livet att rycka henne från denna värld. Jag tänker ofta på hennes närstående och barn. Och andra barn som tvingas förlora en förälder alldeles för tidigt.
Cancer drabbade en i min absoluta närhet nyligen, det var ofattbart, är ofattbart, fortfarande, och så kommer det nog att förbli. Vissa saker kommer man inte förstå, som det verkar… Livet.
En sak man kan göra är att bidra till cancerforskningen, när många personer ger mindre belopp så blir det en hel del. Självklart kanske, men jag tänkte ändå ”vad kan min hundralapp bidra till egentligen”, nyss när jag swishade till insamlingen Spring för Terese. Insamlingen till minne av Terese är i skrivande stund uppe i 1 269 110 kronor.
En annan sak som jag tycker är ett fint sätt att minnas och hantera sin sorg, är att tända ljus. Det gjorde jag idag, för Terese och andra änglar (som valde att inte dela livet i det offentliga, och därför skriver jag inga fler namn).
På platsen för ljuständning i Engelbrektskyrkan visade kyrkan sitt stöd för människorna i Ukraina, på skylten stod bland annat ”sätt en gräns för ondskan och vansinnet”.
En sådan gräns borde det verkligen finnas. Må kriget sluta nu.
Caroline
