Terese! Jag hoppas att du åtminstone får drömma härliga drömmar nu när du sover din sista tid i livet. Att du får leva med din familj i drömmarna. Det är så sorgligt allt som har hänt dig och jag är så ledsen för din skull. Allt du ville göra…
Glenn skrev så här igår:
”Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.”
Terese familj skulle bli fem eller möjligen sex vid den här tiden. Istället har de blivit tre nu när Terese har somnat för att aldrig vakna igen.
Jag har varit mållös flera gånger det senaste halvåret. Varför skulle just hon utsättas för allt detta lidande? Inte för att jag önskar någon annat det heller. Men att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.
Mina tankar går så klart till henne och familjen just nu. Hennes två barn. Allt de har tvingats att gå igenom på senare tid och nu denna sorg som de kommer få leva med för alltid.
Äggstockscancer. Jag har googlat mig fram till att det är den tysta cancern och att när den väl upptäcks är det ofta för sent. Men hon har ju ändå haft en hel del kontakt med vården det senaste halvåret, jag fattar inte att cancern inte upptäcktes tidigare. Fast vad vet jag om sånt. Ingenting.
Det finns en insamling hos Cancerfonden i hennes namn: Spring för Terese och jag har förstås gjort en insättning. Kanske kan äggstockscancer upptäckas i tid hos fler i framtiden. Jag hoppas det.
Det går inte att tänka sig en sundare människa än Terese, hälsosam mat, minimalt med alkohol om ens någon alls, noggrann med sömnen. Och fysik nog att springa flera maraton.
Sund livsstil kan tydligen inte skydda mot all cancer. Mycket tyder ändå på att den som lever hälsosamt har bättre förutsättningar för att slippa många sorters sjukdomar. Men det här känns väldigt svårt att förstå just nu.
Terese och jag lärde känna varandra i bloggvärlden. När vi började blogga gick det att räkna antalet träningsbloggar på fingrarna. Vi hade även skrivintresset gemensamt. Hon lärde mig mycket om bokbranschen och jag vet att hon hade fler böcker på gång.
Det är snart 10 år sedan vi fotograferade dessa selfies. Nu blir det inga fler.
/Caroline
