Info om PT-online med Caroline
Info om PT-online med Caroline

Tyra kryper i tunnelnTyra lekerTyra gungarjag och Tyra gungarTyra letar blommorTyra och jag äter lunchFredag och veckans enda jobbdag för min del, jag har jobbat med PT-online på kvällarna denna vecka och i övrigt varit ledig för att vara med Tyra. Erik är ju föräldraledig egentligen men han har gått en kurs denna vecka.

Tyra och jag har spenderat ett några förmiddagar i lekparken nere vis Solbrännan som det heter, Österskärs fina udde. Där finns en väldigt bra lekpark, en fotbollsplan och en strand så att man kan kasta stenar, kottar och pinnar i vattnet.

Dessutom finns där en restaurang, Solbrännan, som serverar fantastiskt god lunch. Det här med restaurang och barn är nytt för mig, det är inte så att jag aldrig testat, tvärtom.

Barn är olika och när Vidar var i Tyras ålder så var han extremt aktiv och besatt av klättring, han skulle ha rivit stället som Tyra och jag åt lunch på. Tyra sitter snällt vid bordet eller håller sig åtminstone i närheten. (Sist det funkade bra med Vidar på restaurang så var han 4 månader, vid 5 månaders ålder stod han och hoppade på bordet, när jag höll i honom så klart.) (Ja, vi har iPad, iPod touch och dvd-spelare, sånt är totalt ointressant förutom i bilen eller hemma, tycker Vidar.)

De är väldigt olika mina barn, men ändå bästa kompisar tack och lov. Jag förvånas över att det kan vara så stor skillnad. Vidar var en vilde fram tills han fyllde 2 år ungefär. Då klättrade han upp på saker som var flera gånger högre än han själv och hoppade ner, jag fångade honom oftast i luften, jag hade inte en chans att hänga med i hans tempo.

Han hade barnsele på sig för att inte behöva sitta i barnvagnen jämt, av säkerhetsskäl. Hans ben började nämligen springa i luften och ha satte av åt vilket håll som helst så fort fötterna nådde marken, han skulle blivit påkörd om vi inte uppfinningen barnselen funnits. Att hålla i handen var inte ett alternativ, det var det värsta hand visste, om vi skulle ha tvingat honom, som vissa tyckte att vi skulle göra, så skulle han brutit handleden.

När Vidar var liten så undrade jag hur folk, särskilt inne i stan, kunde ha sina barn på marken utan sele. Jag visste ju inget annat.

Jag kunde inte förstå att det fanns personer som tittade snett på oss för att vi använde barnsele. Vi hade sele och höll Vidars tempo kan jag tillägga, man använder inte barnselar på samma sätt som man gör när man är ute och går med en hund, om någon nu tror det.

Idag kan jag förstå att en barnsele oftast inte är nödvändig, nu när jag har ett barn till. Tyra skulle aldrig drömma om att gå mer än några meter ifrån mig. Hon går vanligtvis precis bredvid och vill dessutom hålla handen. Dessutom så har hon inte alls samma tempo, när hon springer så är det inga problem att hänga med. Springer hon iväg så springer hon max 10 meter bort och det i ett hanterbart tempo.

När Vidar var i Tyras ålder hade jag hjärtat i halsgropen hela dagarna och var ständigt på tå för att kunna kasta mig och ta emot honom, han var nämligen otroligt snabb och kreativ, flyttade snabbt på möbler med mera för att komma upp på så höga höjder som möjligt.

Jag var helt säker på att han skulle bli base jumper som stor, det tror jag inte längre. Han lugnade sig när han fyllde 2 år ungefär, eller då fick han andra intressen än klättring, som pussel och la 15 pussel 10 gånger om dagen och så vidare. Aktiv på andra vis.

Än idag klättrar han gärna högt upp och hoppar, men nu har han en helt annan koll eftersom han är äldre. Han har ju också bra kroppskontroll tack vare att han tränat så mycket på att klättra och hoppa med mera, man blir ju duktig på det man tränar.

Han är fortfarande övermodig dock, men inte 30 gånger om dagen, mer någon gång ibland. Härom dagen överraskade han personalen på dagiset genom att klättra upp på en alldeles för hög klippa, och trillade ned, som tur var hann en fröken fånga honom. De var inte beredda på att han skulle klättra så högt. “Vi försöker lära honom att tänka först.” Sa den fröken som berättade om incidenten. “Ja, tack, gör gärna det.” Sa jag. Det vore ju toppen.

På dagiset är han nämligen en lugn kille i övrigt, som smälter in i gruppen och som gärna pysslar. Inte lika äventyrlig som hemma om man säger så. Första gången jag hörde detta trodde jag att personalen hade förväxlat honom. Men det är visst så. Dessutom går han på ett litet dagis och med bästa tänkbara personal som har stenkoll, förväxling sker liksom inte på en liten förskola med en liten barngrupp.

Hur som helst, efter några dagar ihop med Tyra på heltid så är jag ännu mer förundrad över hur två barn med samma föräldrar kan vara så otroligt olika i sin personlighet. Intressant. /Caroline