Info om PT-online med Caroline
Info om PT-online med Caroline

full fart i vattenpölenNu är Erik hemma. Han har varit i Indien. 5 dygn själv med 3 barn. 2 av dem med sviterna av vattkoppor. Intensivt. Jag har alltså fått träna på livet som 3-barnsmamma och tror på att man måste utsätta sig för olika utmaningar för att utvecklas, så även som förälder.

Utmaningar som laga mat (har gjort det enkelt för mig och valt enkla måltider och förberett dem på morgonen) och natta alla samtidigt (alla 3 barnen har sussat sött klockan 19:30 alla 5 kvällarna, jag är stolt som en tupp över detta ska ni veta).

Att själv kunna ge alla 3 den uppmärksamhet de behöver och vill ha är ju inte det enklaste. De är ju för små för att tycka att det är okej att vänta med saker och ting i vad de upplever vara en oändlighet. Jag har blivit bättre på att gå händelserna i förväg och ”passa på” – läsa nalleboken för Tyra när Arvid leker i babygymmet och inte vänta tills hon föreslår det, för då kanske Arvid har annat på agendan. Exempelvis.

Vinnande koncept är helt klart att ligga steget före, eller snarare sju steg före. Inget lulla runt. Det där med steget före lärde jag mig först när Tyra föddes, innan det var det lite si och så med den saken. Med ett barn funkade det ju att fortfarande vara i mataffären när middagsgästerna kom, men det blev plötsligt en helt annan typ av kaos när jag testade det med två barn.

Nu är jag trött, det tar på krafterna att vara själv med 3 barn i några dagar även om det gick över förväntningarna och var jättebra övning för min del.

De första två dagarna var alla 3 hemma hela dagarna. Eller hemma och hemma, Vidar och Tyra var så pass friska att vi kunde sticka iväg och leka i lekparker, cykla i vattenpölar och köpa modellera. Det visade sig bli riktiga mysdagar. Det gick hur bra som helst. Jag som hade undrat hur sjutton det skulle gå innan.

Vi lyckades tajma utflykterna med Arvids sovstunder, mer tur än skicklighet även fast han börjar bli lite mer förutsägbar nu när han är tre månader. Han är ju bebis och kan ju komma på att han ska äta precis när som helst, och det går inte att amma ute eftersom det är för kallt, då får man mjölkstockning (lärdom av tidigare misstag).

Turen har varit med mig hela veckan, vilket jag är tacksam för, jag har nämligen varit i en och annan 2-barns-situation där det har kört ihop sig totalt. Lärorikt det med och alla sånna situationer har utvecklat mig till en bättre flerbarnsmamma. Gör om gör rätt liksom.

Tredje dagen ville Vidar gå på dagis fram tills efter lunch, då var Tyra, Arvid och jag på BVC. Arvid väger lika mycket som Vidar gjorde när han var dubbelt så gammal, 6 månader alltså, lite kul. Vidar var en medelbebis. Arvid är en redig liten karl.

Väl på BVC hoppades jag att Tyra skulle vara på humör för att mäta sig också, det är ju dags för 3-årskoll om några månader men jag är nyfiken redan nu. Det var hon inte.

Jag presenterade förslaget på mitt charmigaste och mest positiva vis. Hennes svar? ”Nej tack.” Kort och gott. Med lugn och glad ton. Artig som få. BVC-damen gav henne samma erbjudande och fick samma svar.

Hon är för rolig just nu, ”nej tack” och ”ja, gärna” och “okej då” är hennes standardsvar och sedan inget mer. Det blir rätt kul som svar på vissa frågor. Hon svarar “okej då” i situationer då hon inte har något annat val, vilket får mig att le och tänka “som om du hade ett val” – varje gång. Vilken humörhöjare hon är just nu. Exempel: “Klättra ned från bokhyllan.” “Okej då.”

Jag har inspirerats av Tyra och svarar numera bara ”nej tack” när jag svarar på mejl från alla dessa företag som vill att jag tar emot gratisgrejer med hopp om att jag bloggar om dem, jag jobbar ju inte så som ni vet. Men jag tycker det är otrevligt att inte svara på mejl alls, så numera svarar jag som Tyra, min förebild när det kommer till rak och tydlig kommunikation just nu.

Dag 4 och dag 5 var Vidar och Tyra på dagis. Arvid och jag myste och socialiserade med föräldragruppen. Vidar hade tennisträning också, det gick bra det med, han hade med sig en gedigen fan club denna vecka med Tyra, Arvid och mig. Erik har följt med honom på tennisträningarna sedan Arvid föddes och det var kul att se utvecklingen, det har hänt mycket sedan jag var med sist.

Det kom snö också, vilket innebar att jag gick ut och skottade för första gången sedan vi flyttade till hus för 1,5 år sedan, okej det har inte varit mycket snö denna vinter men snöskottning brukar ske på Eriks egentid.

Sammanfattningsvis. Hur har dessa dagar gått? Jag såg det som en stor själv-med-3-barns-utmaning innan Erik lämnade landet.

Tack o lov är Vidar och Tyra bästa kompisar, jag tror inte de har bråkat en enda gång, det händer att de ska ha samma leksak ibland annars. Så de kanske bestämde sig för att vara lite extra gulliga med varandra nu när Erik skulle resa iväg?

Jag vet att jag är lyckligt lottad som har barn som aldrig ställer till med några scener eller är så där jobbiga som jag förstått att vissa barn kan vara. Jag hoppas ju att det här håller i sig och min strategi är och har alltid varit att överösa dem med beröm vid gott uppförande. Varje kväll listar jag några saker som barnen gjort extra bra, när de gjort saker som en snäll kompis gör och så vidare. (Vidar har nu börjat göra så med mig också – ”… det var snällt gjort mamma”. Haha.)

Det tror jag är en förklaring till att det inte är några konflikter att tala om. Visst kan det uppstå diskussioner ibland så klart, men då är det förhandlingsläge. Vidar är otroligt bra på att förhandla. Om jag tycker vi ska gå in och han vill vara ute och kommer med ett genomtänkt argument så är vi alltid ute en stund till, sånt bör uppmuntras tycker jag. Sedan går vi in och då brukar han tycka det är helt okej.

Ett tips jag fick från BVC redan när Tyra föddes var att vara noga med att Vidar fick känna sig delaktig. Och alltså inte fösa bort honom trots att det kanske inte alltid är läge. Det tipset tog jag verkligen till mig och anammar fortfarande.

Kanske är det därför de är så bra kompisar? De har alltid fått spendera mycket tid ihop också, Vidar började på dagis när han var 1 år och 11 månader och gick då på förmiddagarna (han var 1 år och 8 månader när Tyra föddes). På eftermiddagarna gjorde vi saker ihop, Vidar, Tyra och jag. Tid ihop tror jag är viktigt för att kunna utveckla en bra syskonrelation.

Nu sedan Arvid föddes försöker jag vara noga med att Tyra och Vidar ska få vara med när de vill, jag frågar alltid om någon vill hänga med och byta blöjan exempelvis. De tycker det är kul att hjälpa till och ta hand om Arvid, knäppa knapparna på bodyn, sätta fast kardborrarna på blöjan och torka dreggel (och för det behövs visst minst en meter toapapper). De förser honom med leksaker – som ett tåg, piratpengar, ett berg med gosedjur, en iPad eller en leksakstårta.

Mitt bästa trick för att undvika konflikter är att låta barnen bestämma. Saker som vilken fot som ska få strumpa först, vilken hand som ska få vante först. Plats för tandborstning. Vilken fot som ska få kliva i nattblöjan först och så vidare. Resten bestämmer jag :o)

På morgonen så håller Vidar Tyra i handen, efter att han har hjälpt henne på med kläderna. De gör ramsor och är allmänt trallvänliga. Det har aldrig varit några problem i samband med hämtning och lämning på dagis och jag kan inte förstå vad det är som gör att så många verkar ha problem med den saken.

De gånger vi är lite sena på morgonen så beror det på mig och för att speeda upp tempot så säger jag ”nu får vi skynda oss så vi hinner till samlingen” – de älskar samlingen och vill inte missa den.

Jag tror inte på metoden skrika ”skynda er för helvete, jag har möte på jobbet” – jag tror att barn struntar i sånt och att tricket är att försöka presentera saker och ting så att de blir attraktiva mål för barnen. Så att de tänker ”ja det vill jag göra” istället för motsatsen.

Åter till 3-barns-utmaningen. Det gick ju bra det här. Kommer jag nu sluta tänka på saker och ting som 3-barns-utmaningar? Kan jag betrakta mig själv som en fullfjädrad 3-barnsmorsa med koll nu? Jag har i alla fall landat i rollen som 3-barnsmamma lite mer nu efter dessa 5 dygn.

Min ambition är att vara supermom, det tycker jag att mina barn förtjänar. Varför lägga sig på en lägre nivå än så? Men det är jag verkligen inte alltid, jag tappar tålamodet och har mina ups and downs som de flesta andra föräldrar. Men ambitionen är supermom, jag tror på att sikta mot stjärnorna, då brukar man komma långt.

Jag vill i vart fall inte bli en morsa som har barnen på dagis så mycket som möjligt och undviker aktiviteter med barnen på egen hand bara för att det är trixigare. Om något är trixigt så får man öva tycker jag. Då lär man sig hur man behöver göra för att det ska bli enkelt och smidigt. Jag har aldrig fattat frågan ”hur länge FÅR du har syskonen på dagis?” (det är olika antal timmar i olika kommuner när barn har syskon hemma). Som om jag skulle ha dem där dygnet runt om det var möjligt.

Jag läser ibland mardrömshistorier om så kallade trotsiga barn på Facebook och tänker ofta på hur lycklig lottad jag är. Håller tummarna hårt för att det alltid kommer vara så. Funderar lika ofta över varför mina barn är så föredömliga. Tur? Eriks gener som dominerar?

Jag jobbar ständigt med att utveckla och förbättra mig själv som förälder. Jag lyssnar på forskare och föräldrar med framgångshistorier och använder sunt förnuft. Jag använder aldrig ordet trots, det är ett av de värsta orden jag vet och något som för många föräldrar slänger sig med i tid och otid istället för att fundera på vem som är den vuxne i en situation och vem som skulle kunnat gjort något annorlunda för att förebyggt eller förhindrat “trotsen”.

Jag brukar läsa dessa 2 artiklar med jämna mellanrum, tycker att de är väldigt bra och inspirerande. Beröm är inte kärlek och Arga barn behöver hjälp att tänka. /Caroline