Info om PT-online med Caroline
Info om PT-online med Caroline

gung gungTyras inskolning tisdag-torsdag denna vecka gick bra, det underlättade att ha en storebror som redan går på dagiset. Fast Vidar tyckte det var jobbigt att jag var där och inte var med honom hela tiden. Vidar och Tyra går på ett föräldrakooperativ, alla familjer har egna nycklar, så vi har varit där några gånger på senare tid och Vidar har visat Tyra runt och berättat bra att veta saker. Som exempelvis “här kan man leka” och “här kan man leka”. Det är ju vad de gör hela dagarna :o)

I Tyras grupp är det 7 barn och 2 personal, det är vad som behövs för barn i hennes ålder anser jag, för att förskolan ska kunna vara ett bra och lärorikt ställe. Hon är nu 2 år och 3 månader och det är ju först i den åldern och senare som barn börjar uppskatta andra barn och att leka tillsammans. Men fortfarande är det viktigt med närvarande vuxna att kunna få ordentligt med uppmärksamhet från.

Tyra pratar om sina “pompisar” och har lärt känna fröknarna (alla 5), hon kände ju till dem sedan tidigare eftersom hon lämnat och hämtat Vidar, men nu kan hon namnen på dem. Hon drömde dock mardrömmar i natt och vaknade och var ledsen och sa saker som “mina” och “jag vill ha den” och “du inte ha den”.

Verkar som att hon blivit tvungen att dela med sig av saker och ting under de 3 timmarna hon var där på egen hand under fredagen, vilket hon verkligen behöver träna på. Hon får nämligen inte mycket motstånd från storebror Vidar då han är alldeles för snäll. När vi är med andra barn så är ju jag eller Erik alltid med och ser till att hon delar med sig, det sker liksom inte per automatik trots att vi verkligen försökt förmedla att det är något som är viktigt och bra att göra. Jag skrattade tidigare i veckan när jag såg henne gå och norpa en sak från en stor kille (5-åring) och han kom och tog tillbaka saken bestämt. Tyra stod där och såg förvånad ut :o)

Det finns två grupper på förskolan, en 1-3 år och en 3-5 år. Vidar och Tyra går inte i samma grupp detta år, men eftersom det är ett litet dagis så är båda grupperna i samma hus, där barnen också kan röra sig fritt. Så de gör vissa aktiviteter tillsammans och är på samma ställe periodvis under dagen, men inte hela tiden. Dessutom är det bra för en 5-åring att vara med en 1-åring och vise versa.

Jag/vi tycker det är viktigt med en förskola där syskonen får spendera en del tid tillsammans, så är det inte alltid på förskolorna tyvärr, det finns helt enkelt inte resurser för det. På större förskolor delar de ofta upp grupperna av praktiska skäl och syskonen träffas inte på hela dagen. Vissa delar till och med upp barngrupperna på gården och har olika inhägnader utomhus. Jag har varit och tittat på en sådan förskola och sett ett syskonpar stå och längta efter varandra på varsin sida av ett staket. Kändes mer som ett fängelse än en förskola.

Det är verkligen synd att Sverige inte lyckas få till förskolorna så att de blir sådana där bra platser för barnen som det är tänkt att de ska vara. Många barn har ju dessutom väldigt långa dagar på förskolan eftersom inte alla föräldrar anpassar sitt liv efter småbarn utan envisas med att jobba 08:00-17:00.

Allt för många förskolor i Sverige idag har alldeles för stora barngrupper, för få anställda, som dessutom är utbrända eller på gränsen till utbrända och turas om att vara sjukskrivna. Vilket i verkligheten betyder att många förskolor är en rörig plats för barnen med vikarier som kommer och går. I den röran blir det svårt att få till någon pedagogisk verksamhet. Då blir det mer förvaring än förskola för barnen.

Skollagen säger så här: “Syftet med förskolan ska vara att stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda barnen en trygg omsorg.” Min efterforskning visar att det tyvärr inte ser ut så idag, inte i Stockholm i alla fall.

Verkligheten för många barn idag är en otrygg miljö på grund av för stora barngrupper och för lite personal. Det där med lärande finns det väldigt få timmar över för, den som inte tror mig kan ju själv fundera på hur mycket tid som går till att bara byta blöjor på de barn som behöver det, planering, dokumentering och pedagogernas egna rester. Jag menar absolut inte att personalen inte ska ha rast, utan att de flesta föräldrar inte tar med det i beräkningen när de konstaterar hur många anställda per barn som är på förskolan.

Allt för ofta möter jag föräldrar som gnäller över situationen på förskolan (när vi är i lekparker och på olika aktiviteter med barnen). ”Och vad gör du åt det då?” frågar jag. ”Ööö, vad då, det är inte mycket att göra…” brukar svaret bli. ”Sluta gnäll, lägg energin på att påverka istället, eller på att hitta ett bättre ställe till ditt barn.” säger jag då.
Det värsta jag vet är personer som gnäller över saker och ting och inte gör något för att försöka göra situationen bättre. Sedan tycker jag att det är märkligt också att det verkar vara någon slags självklarhet att man i egenskap av småbarnsförälder ofta förväntas haka på gnället. Jag undrar varför så många tycker det är kul att gnälla tillsammans? Som om det skulle finnas någon slags underförstådd offermentalitet hos alla småbarnsföräldrar. De flesta blir förvånade när jag inte känner för att gnälla ihop. För mig är det en ära att få vara småbarnsförälder, något jag försöker uppskatta och ta tillvara på. Inte något jobbigt att gnälla över, som om det vore en förkylning :o)

Jag har ju förresten skrivit förr om det här med stora barngrupper, klicka och läs om du är intresserad. Den som hänger med i nyheterna har troligen inte heller missat är det är något som man bör undvika om man vill sitt barn det bästa. Stora barngrupper alltså. Jag skulle kunna skriva en avhandling om det här med förskola, jag har gjort min research, och kan inte sluta att förvånas över hur många föräldrar det är som inte gör det. Vi pratar om en plats där barnen kommer spendera många timmar i veckan under flera, väldigt viktiga år. Det är ett viktigt val och inte något jag personligen känner för att lämna åt slumpen, ta första bästa eller basera på bekvämlighet.

Det krävs engagemang som förälder, för att göra ett bra val av förskola, och det tycker jag är väl investerad tid. Tyvärr är det inte en självklarhet för alla utan många väljer förskola av lathet, tar den som är närmast hemmet, eller där det går att få plats och så vidare.

Det tror jag att man får äta upp senare och istället stå ut med trots och barn som inte mår bra och sätter sig på tvären (och många verkar dessutom inte fatta varför, utan rättfärdigar allt med universalbortförklaringen ”trots”).

Hittills har vi helt sluppit vad folk kallar trots och Vidar närmar sig 4 år. Jag kan ju inte vara säker på att det beror på att barnen spenderar mycket tid ihop med sina föräldrar och valet av förskola, men jag är ganska säker på att det påverkar.

Personligen tycker jag att det är väldigt skönt att inte ha problemet med trots. Det är tillräckligt fullt upp i livet som småbarnsförälder i alla fall. All tid och energi som går åt till att förbereda och fixa saker innan man ska iväg, servera vällagad mat som barnen eventuellt tycker om, hålla koll så att ingen springer bort eller klättrar för högt upp på egen hand och så vidare. Det är liksom alltid fullt ös. Jag är helt svettig redan vid lunch de dagar jag är själv med barnen.

Men det är tack och lov aldrig någon som sätter sig på tvären eller ställer till med en scen eller så. Det gör det enkelt att ta med båda barnen vart jag än ska, handla mat, hälsa på hos folk, hämta grejer på tryckeriet, åka på olika barnaktiviteter och så vidare.

Okej, jag skippar allt som innebär sitta stilla, mina barn är inte den typen och även fast de gillar film och iPad så funkar det inte i alla lägen, sånt använder man i bilen eller hemma i soffan enligt dem, de har för många myror i brallan. Fastän vi övat på att gå på restaurang sedan bebistiden, så gäller det att göra det man ska på max 10 minuter sedan är det två som svingar i takkronan eller gör reaplan alternativt bollar av servetterna. När Vidar var 4 månader gick det bra. När han var 5 månader hoppade han på bordet en hel lunch (när jag höll i honom också). Därefter gjorde jag otaliga försök att försöka tajma lunchdater med hans sovtider, det gick inte. Så har det fortsatt, det är liksom så han är. Tyra gör som Vidar. Båda tycker det är trist att sitta stilla. Det är ju inte helt ovanligt när det kommer till småbarn. Även fast jag har kompisar som tar med sina småbarn på brunch och som sitter där lugnt i en timme eller två. Haha. Barn är olika. Mina barn är superaktiva och det tycker jag för övrigt är väldigt roligt, mitt jobb som förälder är att se till att de får tillräckligt med stimulans. Skulle jag tvinga dem att vara på brunch så skulle de troligen riva stället. Men inte på grund av trots utan på grund av rastlöshet. Jag har förresten skrivit mer om trots här för den som vill läsa.

Som förälder funderar jag mycket på det här med föräldraskap och på hur otroligt lyckligt lottad jag är som har turen att få vara mamma. Jag uppskattar verkligen det och vill maxa och ta tillvara på dessa småbarnsår. Snart sitter man där med en pocket på bussen igen.

Det är intressant hur olika man kan göra som förälder, napp eller inte napp, välling eller inte välling, samsovning eller inte samsovning, stort dagis, litet dagis, korta dagar eller långa dagar på förskolan. Petitesser egentligen med tanke på att det också finns barn som blir misshandlade eller måste stå ut med påverkade föräldrar.

Oftast blir det bra hur man än gör som förälder. Till och med de som far illa kan växa upp utan att hamna i den undre världen. De allra flesta växer upp och kan ta hand om sig själva efter studenten.

Hur man än gör, så tror jag personligen att livet som småbarnsförälder blir enklare om man spenderar så mycket tid som möjligt med sina barn, gör aktiviteter som är anpassade efter dem, hittar på saker tillsammans med barnen (inte åker till en lekpark och sätter sig på en bänk och surfar med mobilen alltså som idag är en vanlig syn).

Min ambition är att vara en kul och närvarande mamma och finnas där för barnen. Jag vill inte att de ska minnas småbarnsåren som ”dagistiden” och jag vill heller inte att de ska känna sig svikna på grund av jag väljer att göra annat, som jobba, festa med polarna, eller liknande. Nu menar jag inte att man inte ska jobba eller umgås med kompisar. Själv satsar jag i princip all tid som jag inte är med barnen/familjen på mitt företag och på min karriär, och väljer bort saker som tv, festa med polarna, så kallad egentid med mera.

Nästa vecka börjar jobbet på riktigt. Jag kommer jobba fler timmar per vecka än vad jag gjort under juni och hittills i augusti eftersom jag kommer jobba även på dagtid, men även fortsättningsvis andra tider på dygnet eftersom det är viktigt för mig att också få spendera mycket med tid med mina barn – varje dag. De här småbarnsåren går så snabbt, om några år kommer de inte vilja vara så här mycket tid med morsan, så det gäller att passa på medan man får :o)

De kommer alltså inte vara på förskolan från tidig morgon till sen kväll. Även fast det är bästa tänkbara dagis, kul med kompisar och jätteroliga aktiviteter och lärorikt på alla vis. Det räcker med 5-6 timmar per dag för att hinna med allt det där.

Jag har förresten fått en del frågor om hur det funkar med föräldrakooperativ, från personer som ska välja förskola. Jag vet inte hur det funkar på alla, jag gissar att det det kan vara väldigt stor skillnad. Men för att ett föräldrakooperativ ska funka bra så tror jag att det är viktigt att det är en liten förskola, med anställd personal. När vi letade dagis så valde vi bort ett ställe (föräldrakooperativ) för att det var för stort, för många kockar liksom, även fast det hade varit närmare. Vi valde också bort flera andra som låg närmare bara för att det var stora förskolor, med stora barngrupper.

Självklart krävs det ett visst engagemang från föräldrarna, i ett föräldrakooperativ, och den tiden går att fixa fram, det är en prioriteringsfråga precis som allt annat. Det är helt klart värt det tycker vi.

På barnens förskola är det totalt 20 barn och 5 fastanställda personal. Föräldrarna hoppar in och jourar när det behövs. Vi har fasta jourdagar och vet när vi eventuellt behöver täcka upp, hittills har vi inte jourat (varit på förskolan sedan i oktober förra året), i första hand löser dagiset det med den egna personalen som kan hoppa in och jobba mer (alla jobbar inte heltid) eller någon av de fasta vikarierna.

Tyras inskolning. Det var ju den jag skulle skriva om. Den gick alltså bra. Nu ser jag fram mot att börja jobba på riktigt och börja med min långa lista med saker som jag vill hinna med denna höst. /Caroline