Info om PT-online med Caroline
Info om PT-online med Caroline

Vidar kör sparkcykelrace sparkcykelDagen började med infomöte på förskolan gällande verksamheten på storbarnsavdelningen, Vidar fyller ju 3 år i höst och börjar då alltså där, i 3-5-årsgruppen.

21 barn varav 15 födda 2009 och 3 fröknar. I verkligheten betyder det 2 fröknar eftersom en fröken i princip alltid är på möte/planeringsmöte/på rast/på toa/byter blöja.

10,5 barn per vuxen alltså. Kanske okej om 15 av dem är 5-åringar. Inte okej när 15 av dem är 3 år eller strax under, några 4 år och några 5 år.

Någon på mötet sa (typiskt exempel på förälder som inte har koll på det faktiskt funkar):
– Det är ju positivt att 2 av 3 är utbildade pedagoger.
Jag:
– Hur mycket tid tror du att det finns för någon pedagogisk verksamhet över huvud taget i en så stor dagisgrupp?

Personligen så är jag glad och tacksam om personalen ser till att barnen inte skadar varandra och byter blöjor och har sångstund eller gör någon rolig aktivitet per dag.

Det är alltså mina förväntningar. Såsom förskolan ser ut idag med de stora barngrupperna som är det vanliga, i vart fall i Stockholm, så är dagis mer ett förvaringsställe än ett pedagogiskt institut.

Hellre barnskötare än förskolepedagog

Jag struntar i huruvida personalen på dagis är utbildade förskolepedagoger eller ej och mina erfarenheter är att de som är barnskötare är de som faktiskt har tid att göra de där roliga sakerna med barnen. De utbildade lägger för många timmar per vecka på att planera och göra administrativa saker – på tid som de borde vara med barnen istället.

Tyvärr. Så är det och ni som inte tror mig kan ju spendera några dagar en helt vanlig vecka (inte inskolningsveckan) på en förskola och se själva.

Jag har i princip har forskat om det här med förskola (okej, googlat, följt dagisdebatter, läst nyheterna, intervjuat personal på olika förskolor off the record).

Barn lär sig inte mycket på förskolan

Vad jag kommit fram till? Jo. Att man som förälder själv får ta på sig ansvaret och engagera sig om man vill att sitt barn ska lära sig saker.

Vidar började på dagis när han var 1 år och 11 månader. Sent för att vara Stockholm. Vi löste det genom att jag var hemma med två barn i några månader.

Något i princip alla jag träffade på lekparker/ställen där man småpratar med andra föräldrar tyckte var udda.

“Är han sjuk?” “Har ni inte fått dagisplats?” Och så vidare undrade folk. Många talade till mig som om det vore en 9-åring som inte hade börjat skolan och menade på att Vidar skulle hamna efter i utvecklingen.

Han kunde alla bokstäver i alfabetet (inte i ordning), räkna till 20 och lägga pussel med 9-12 bitar helt själv när han var 2 år och 3 månader, det var sånt han och jag pysslade på dagarna, och var ute i lekparker och på lekland. Eftersom han är min förstfödde så har jag inte riktigt koll på vad som är normal att lära sig vid 2 års ålder så jag har gått på känsla och följt hans intressen.

I efterhand har jag förstått att han i vart fall inte ligger efter i utvecklingen, tvärt om. Så nu brukar jag informera dem om att han kan bokstavera sitt namn och sin lillasysters namn och skriva dem med magnetbokstäver (de där föräldrarna som påstår att han skulle ligga efter i utvecklingen bara för att han inte går på dagis alltså).

Det är saker vi gör på eftermiddagarna alltså. Pussel, ritar, leker med bokstäver, cyklar, kör sparkcyklar. Han drar fram två stycken och ställer bredvid varandra när det är dags för race.

Motoriken, inte heller där ligger han efter i utvecklingen bara för att han inte började på dagis i den politiskt korrekta åldern. Han cyklade 3-hjuling och körde sparkcykel någon vecka efter 2-årsdagen, man blir duktig på det man gör och han har haft möjlighet att öva varje dag, något som dagisbarn inte har på samma sätt då aktiviteterna är mer styrda.

Självklart började jag också själv undra om det var så att dagis kanske vore det bästa ändå. Men jag bemötte de småpratande okända föräldrarna med lika förutfattade meningar fast tvärtom.

“Följer du nyheterna? Varje månad diskuteras det här med vilken ålder som är bäst för barn att börja dagis. Det finns en hel del forskning på det. Minst 2 år ska de visst vara.”

Om det blev konstig stämning. Ja. Men vi hade inte blivit bästisar i alla fall eftersom jag inte har grundinställningen att allt är så jobbigt och pustigt och stönigt hela tiden.

Jag vet inte hur många som frågade mig “hur länge får du ha honom på dagis?” när jag var gravid med Tyra. Alltså hur länge jag kunde dumpa honom på dagis och menade på att det skulle vara för jobbigt med båda hemma samtidigt. Som att man skulle ha ungen där dygnet runt om man fick liksom. Visst var det svettigt. Men jag har inte skaffat barn för att lämna bort dem så mycket som möjligt.

Jag uppfattas som annorlunda för att jag vill vara med mina barn, så mycket som möjligt.

En sak är jag helt säker på, barn lär sig mer hemma om de får möjligheten att vara hemma med en engagerad förälder. De som påstår motsatsen har inte testat. Jag kan räkna upp de saker Vidar lärt sig på dagis, två saker = stå i kö och slåss. Stå i matkö, byta-bjöja-kö och i kö till rutschkanan. Han slog aldrig någon innan han började på dagis, men så gör ju de andra barnen på dagis så det snappade han givetvis upp och personalen har inte möjlighet att se allt eftersom barngrupperna är för stora.

För stora barngrupper på förskolorna

Vidar trivs inte på förskolan, och jag har pratat positivt, sjunger peppsånger hela vägen dit och gör allt för att skapa en positiv känsla. Det är lätt att förstå varför han inte gillar stället. För stor barngrupp, för många olika personal och vikarier, snoriga ungar som slåss och som personalen inte hinner avvärja eftersom barngruppen är för stor.

Vi kommer inte vara kvar på detta dagis i alla framtid, och det är absolut inte personalen i sig det är fel på, det är deras förutsättningar. Förutsättningar som de får från ledningen och det faktum att det är för stora barngrupper.

Personalen är fantastiska som personer och gör sitt allra bästa, med de omöjliga förutsättningar de har. De blir utbrända och sjuka om vartannat, därav så många vikarier, en ond cirkel som tyvärr är väldigt vanlig på förskolor i Stockholm.

Förskolan tidigast vid 2 år

För mig var det en självklarhet att vara hemma med två barn en tid även om det inte var den “bekvämaste” lösningen kanske, det beror ju på hur man prioriterar. Jag önskar att vi hade väntat med dagis lite till så här i efterhand.

Jag valde alltså bort det där med att sitta på kaféer och dricka kaffe latte med Tyra när hon var bebis. Istället var det fullt upp och kaos ibland.

Men så mycket roligt vi gjort. Under en helt vanlig eftermiddag hann vi med det som många andra föräldrar gör med sina barn på en hel helg. Vi var alltid ute på äventyr och gjorde roliga saker, enkla saker som att åka in till Centralstationen och gå runt och titta på tåg, han fick komma in till tågförare och titta, vilket han tyckte är jättekul så klart. Tyra alltid med, i selen eller i vagnen. Vi var på Spårvägsmuseet och lekte minst en gång i veckan, på leklandet PlayLand minst också en gång i veckan. Vidar hade inget utbyte av öppna förskolan efter 1,5 års ålder eftersom det därefter inte fanns några jämnåriga barn.

Tiden går så fort och en av de viktigaste sakerna för mig just nu är att vara med mina barn så mycket det bara går och pussla ihop annat för att nå det målet. Välja och välja bort, som med allt annat man vill hinna med.

Syskonkärlek

Vidar har som ni förstår spenderat mycket tid med Tyra och han är alltid snäll med henne (okej 999 gånger av 1000). Han hämtar leksaker som han vet att hon tycker är roliga och vet vad hon gillar och inte gillar.

Han känner Tyra på ett helt annat vis än han hade gjort om vi hade valt att ha honom på dagis så länge som möjligt varje dag.

Genom att vara på dagis så länge som möjligt så får storasyskonet inte möjlighet att lära känna sitt lilla syskon där hemma på samma vis. De kommer hem trötta och konflikterna är ett faktum, i vart fall verkar det så, det är i alla fall vad personer pratar med mig om och tar för givet att jag skulle ha samma problem. Som om jag skulle veta bara för att jag också har två barn liksom.

Engagera er för mindre barngrupper

I veckan när jag hämtade berättade fröken att de hade lagt pussel. Jaha sa jag, det gillar Vidar. Hur många bitar lägger ni här frågade jag av intresse. 4-bitars och 6-bitars var svaret. Jag trodde hon skojade. Och så finns det dem som påstår att de lär sig mycket på dagis.

Jag trodde hon skojade. Vidar lägger 15-bitars och 20-bitars nu. Själv. I julas tyckte han att 9-bitars och 12-bitars var roliga. När han var 2 år och 3 månader alltså.

Hur som helst. Jag skriver detta med förhoppningen att fler ska engagera sig för att det i framtiden ska bli mindre barngrupper på förskolan, där exempelvis pedagoger kan få komma till sin rätt. Där barn kan ha roligt och trivas på dagis. För många föräldrar säger “vår förskola är sååå bra” och så har de inte en aning, vill inte veta sanningen. Skygglapparna är på. Gnäller över “trotsiga barn”.

Det många kallar trots är i själva verket ett trött barn, tänk att vistas i den miljö som barn vistas i dagligen. Den ljudnivån, barn som bankar leksaker i huvudet och ingen som ser. Barn kommer hem med blåmärken och utslagna tänder för att det inte finns tillräckligt med personal som kan avvärja det som skulle behöva avvärjas. Trots finns inte egentligen.

Engagera er och sätt er in i era barns verklighet. Se med egna ögon om det verkligen är så bra som saker och ting beskriv i de där veckobreven, fråga er hur många minuter som faktiskt återges i veckobrevet och vad som barnet gör resten av tiden.

Många barn går undan/står som en skock får/blir tafatta när det blir för stojigt/inte får tillräckligt med tid från en vuxen – vilket ju är omöjligt med tanke på det ser ut på förskolorna idag.

Jag slås ofta över hur dagisbarn är totalt utan egen initiativförmåga, de har ju givetvis fått lära sig att rätta sig in i ledet. De kommer troligen inte bli några entreprenörer, men säkert jätteduktiga i lumpen och på löpande-band-jobb.

Själv har jag inte gått dagis, ofta uppfattats jag som kärringen mot strömmen, jag fick ju aldrig lära mig det där med att göra och tycka som alla andra. Tack och lov.

Hur man kan engagera sig som förälder? Ring cheferna och propsa på att ta in fler personal per barn exempelvis. Framför allt – köp inte snacket om att dagis är så roligt och att barn lär sig så mycket. Dagis är roligt. Men inte 08:00-17:00. Kanske inte ens 09:00-15:00.

Jag tycker inte man ska vara bekväm som förälder. Om barnet har två föräldrar kan en börja jobba klockan 07:00 eller tidigare, den andra kan lämna klockan 09:00. Då kan den som började senast 07:00 hämta klockan 15:00. Gå ned i arbetstid och dra in på annat för att klara ekonomin, prata med chefen och fixa mer flextid, jobba ett par timmar på kvällen hemma när barnen sover några kvällar i veckan. Det är helt klart att anstränga sig lite extra för sina barn, man får igen det med gladare barn, slipper “trots” och många konflikter.

Barn med egna intressen

Mina erfarenheter visar alltså att barn lär sig mer hemma. Vidar trampar sin trehjuling i 2 kilometer under en helt vanlig cykeltur. Han sparkar boll och dribblar runt konor. Hans jämnåriga som går på dagis kan visst inte ens trampa (Vidar lärde sig det i samma veva han fyllde 2 år, alltså i höstas) (han är nu 2 år och 8 månader) eller sparka boll på samma sätt.

Förklaringen tror jag ligger i att han har fått tid och möjlighet att öva och leka med saker som intresserar honom, på ett helt annat vis än barn kan få i en stor barngrupp.

9 timmar på dagis och 3 hemma

Jag menar absolut inte att det är något fel på fenomenet förskola i sig. Vi är supernöjda med personalen och Vidar tycker att det är jätteroligt att leka med kompisarna, gå på utflykt, måla med penslar på väggar – de gör massvis med roliga aktiviteter också. Vidar går nu på dagis på förmiddagarna. Det räcker för en som är 2 år och 8 månader. På eftermiddagarna gör han saker ihop med Tyra och mig.

Hade barngrupperna varit mindre och fler personal per barn så hade Vidar troligen tyckt att dagis vore kul en längre tid per dag.

Jag önskar alltså mindre barngrupper och fler föräldrar som engagerar sig i frågan. Att fler föräldrar fattar poängen med detta och fattar hur verkligheten faktiskt ser ut för sitt barn på dagis och engagerar sig för att det i framtiden kanske kan bli mindre barngrupper som standard.

Många av er tänker nu “alla kan faktiskt inte vara hemma si eller så länge eller lämna och hämta då och då”. Nej. Jag vet det. Men jag vet faktiskt knappt någon som gör det även fast de skulle kunna. Alla på Vidars dagis med småsyskon (säkert 20 st) hemma går på dagis så länge som de “får” (09:00-15:00). Troligen för att det är enklast och bekvämast så.

Sex timmar är en stor del av ett barns dag. Nio timmar är vanligt att vara på dagis, och på tok för länge, särskilt på ett dagis med den storlek på barngrupp som är normen i Stockholm idag. Det är ju större delen av ett barns dag. Det vore som att föräldern skulle jobba 08:00-22:00 varje dag, och det finns det ju de som gör (inklusive jag själv en period) men det är knappast hälsosamt i längden.

Föräldralediga ett år var

Nu är ju Erik hemma med Tyra tack och lov så Vidar kan även fortsättningsvis hämtas 12:30 (och lämnas 09:00). Jag kommer jobba kvällar i den mån det går och försöka komma hem tidigare på eftermiddagen för att få så mycket tid med Tyra och Vidar som möjligt.

Erik väljer att vara föräldraledig. Det är inte det mest fördelaktiga för oss ekonomiskt, men vi väljer att dra ned på andra saker. Pengar är inte det viktigaste. En bra relation med både pappa och mamma är det bästa. Det får barnet genom att spendera tid med både mamma och pappa. Kvantitet för kvalitet säger forskningen. Pappor som väljer att inte vara hemma ursäktar sig med motsatsen.

Snart är det sommarlov. Vi ska leta hus och därmed också en ny förskola. Det vi kommer leta efter är = en liten förskola där personalen trivs och kan finnas där för barnen. Om det nu går att hitta i den här delen av landet. /Caroline

Vidar och jag