Info om PT-online med Caroline
Info om PT-online med Caroline

på promenad med vagnenÅ vad jag tycker att livet som trebarnsmamma är fantastiskt. Vidar och Tyra älskar sin lillebror och varandra, de leker så otroligt bra tillsammans. Nya familjekonstellationen känns nu helt naturlig och Vidar och Tyra är sig själva igen, de var inte riktigt sig lika sista delen av graviditeten och första tiden efter att Arvid föddes. Det var ingen större förändring, inom vad man kan föreställa sig, främst var det vid matbordet som de tyckte att de minsann skulle sätta mamma och pappa på prov.

Jag har blivit varnad för att storasyskonen blir trotsiga och vissa påstår att livet förvandlas till ett helv*te redan vid två barn. Inför det tredje barnet var varningarna inte lika många som inför omställningen ett barn till två barn. Jag tror att det beror dels på att inte alla har tre barn, utan kanske två och helt enkelt inte kan uttala sig och dels för att folk kanske fattar att man kanske har en aning om vad man ger sig in på när man väljer att sätta ett tredje barn till världen.

Fast det har spekulerats en del om det här med trapporna upp till och i vårt hus, i all välmening, och jag har själv också funderat en hel del på logistiken, vi bor nämligen på ett berg. Jag tyckte det var jobbigt de första 10-14 dagarna när jag inte kunde belasta kroppen, och jag var tvungen att be Erik om bärhjälp hela tiden. Men nu är det inga problem att bära vagn, barn, matvaror med mera upp och ned för trapporna.

Kroppen har återhämtat sig imponerande bra, magstödet är på plats – men absolut inte magstyrkan, det kommer ta månader, men det viktiga är att magmusklerna funkar som de ska och de gör de faktiskt nu som jag skrev häromdagen när jag rapporteade om status mammamage. Otroligt vad kroppen är snabb, jag kan tillägga att jag hade vad som anses vara en normal graviditet (mycket tack vare att jag såg till att hålla igång efter omständigheterna, och äta bra, nyttig mat) och en normal förlossning.

Vad gäller trotsiga barn så har jag ju skrivit om det förut, jag är helt övertygad om att det alltid finns någon vettig och logisk förklaring bakom barn som sätter sig på tvären, det gäller “bara” att lista ut vad det är och inte själv börja bete sig som en trotsig förälder. Vanliga förklaringar tror jag är för tidig dagisstart, för långa dagar på dagis, för stora barngrupper på förskolan, ont någonstans, hunger, kläder som sitter konstigt, för lite uppmärksamhet, för få roliga aktiviteter, orolig hemmiljö för att nämna några exempel.

Föräldrarnas inställning inte minst, bittra och missnöjda personer är inte roliga att vara runt. Jag väljer aktivt bort den här typen av människor, och väljer att helt enkelt umgås med personer som är positiva på det stora hela. Men det kan ju inte barnen göra, om det handlar om deras föräldrar. I vart fall inte så länge de är för små, senare däremot, något som kanske kan vara bra att tänka på även som småbarnsförälder, en relation med sina vuxna barn är inte en självklarhet, det är någon man förtjänar genom gott uppförande och genom att vara en förebild och inte någon som gnäller över sina barns beteende och trycker ned dem från start.

Kommentarer som ”sen börjar helv*tet” och ”vissa dagar vill man bara skjuta sig själv” säger en hel del. Det är alltid samma personer som gnäller över 1-årstrotsen, 1,5-årstrotsen, 2-årstrotsen, 2,5-årstrotsen och så vidare. Konstigt att vissa barn inte verkar göra annat än att gå från den ena trotsåldern till nästa.

Bara en sån sak som när barnets förälder i barnets närvaro säger ”hen att jättejobbig nu, i trotsåldern” – om någon sa så om mig i min närvaro så skulle jag inte heller vara särskilt munter. Sånt sabbar barns självkänsla och jag tycker det är väldigt märkligt att så många föräldrar pratar negativt om sitt barn i barnets närvaro. Som om barnet inte hörde eller förstod, det vet vi ju alla att barn gör. Till personer de knappt känner dessutom, sånt här får jag höra främst av personer som jag inte umgås med men träffar på i samband med aktiviteter och föreläsningar exempelvis. För att inte tala om vad som skrivs i mammatidningar, jag läser dem sällan men av omslagen att döma så verkar ordet “trots” vara ett säljande ord.

Visst sätter barnen här hemma oss föräldrar på prov ibland, men det går alltid att hitta förklaringen bakom och de skriker aldrig ursinnigt eller ställer till med scener tack och lov. Jag ropar inte hej ännu men jag kan konstatera att vi i vart fall sluppit alla så kallade trotsåldrar i drygt 4 år och jag håller båda tummarna för att det fortsätter så.

Är jag en supermorsa? Långt ifrån, jag tappar tålamodet och gör helt fel ibland, även fast jag vet bättre än så. Däremot känner jag mina barn väl, jag spenderar all tid jag kan med dem och det går snabbt att lista ut varför någon eventuellt håller på att bli missnöjd och genom att tänka snabbt så brukar det gå att lösa problemet innan det uppstår. En kram är rena mirakelkuren och räcker ofta långt.

Min filosofi är att ta till vara på dessa underbara år till max, det kommer en tid då barnen inte kommer vilja vara med sina föräldrar i samma utsträckning som under småbarnsåren. Det kommer en tid då de absolut inte vill kramas eller sova i samma säng som mamma och pappa.

Då kommer det finnas all så kallad egentid i världen. Var sak har sin tid och hittills har inte det där omtalade behovet om så kallad egentid dykt upp för min del. Det bästa som finns tycker jag är att lägga pussel, bygga tågbana, läsa böcker, göra roliga barnaktiviteter med mera.

Jag tycker att artikeln ”Arga barn gör så gott de kan” så SvD är väldigt bra och läsvärd, jag har läst den säkert tio gånger.

Jag har förresten anmält Arvid och mig till en föräldragrupp, där alla har fler än ett barn och barnen är i samma ålder. Det ska bli kul. Jag hoppas att det inte är sånna där gnälliga typer bara :o) /Caroline