Dagens ohälsosamma ungdomar

En kväll föreläste jag för ungdomar på en fritidsgård i Stockholm. Uppdraget var att prata om kost. Ungdomarna är aktiva i lagsporter och dans. Eller inte aktiva alls.

Hur skulle jag göra detta på ett sätt som skulle intressera ungdomar i högstadieåldern? Det frågade jag mig själv innan jag satte igång med förberedelserna. Jag har ju själv varit i tidiga tonåren och har inget minne av något direkt kostintresse just då.

Min farmor försåg mig med närodlat och husmanskost till lunch och middag på den tiden. Skolan serverade helt okej mat som jag minns det.

Till frukost åt jag dock nyponsoppa och glass och fyra skivor vit formfranska med smör och ost på. Varje morgon. Det tyckte jag var gott på den tiden. Eftersom jag hade en alldeles fantastiskt snäll farmor så serverade hon mig det varje morgon, inga konstigheter.

Att röra på sig var fullständigt naturligt för mig. Då som nu. Med en egen häst, ett brinnande intresse för ridning och ett inte lika brinnande dito för fotboll men ändå något jag gjorde flera gånger i veckan. Jag dansande och började instruera gruppträning som 14-åring.

Cykeln var mitt transportmedel för att ta mig till kompisarna 5-10 km bort. Jag sprang eller cyklade till skolbussen morgon och kväll, 1 km enkel väg.

Husmanskosten stod för näringen och kompenserade den som jag numera förstått mindre näringsrika frukosten. På det stora hela. Det var på min tid det. När jag var i åldern 13-15 år.

Idag ser kosten, livsstilen och sockerintaget helt annorlunda ut för såväl unga som vuxna, sorgligt nog även för många små barn.

Dagens ungdomar äter och dricker alldeles för mycket socker och rör sig för lite. Det är ju ingen nyhet.

Min teori är att ungdomarnas inaktivitet och övervikt ibland beror på likgiltiga eller okunniga föräldrar som själva inte förstått vikten av att äta näringsrik mat och fördelarna av att röra på sig. Eller så är föräldrarna helt enkelt för stressade eller prioriterar andra saker och kör halvfabrikat i bästa fall. Resten av kvällen har föräldrarna fullt upp med att kolla tv eller uppdatera facebook-statusen istället för att förbereda näringsrik mat till sina barn.

Nu finns det ju självklart många föräldrar som serverar näringsrik kost till sina barn också, och de barnen är troligen inte överviktiga.

Jag tycker att det i första hand är föräldrarnas ansvar att lära sina barn vikten av att äta näringsrik kost, i vart fall till frukost, lunch och middag. Vad som slinker ned där emellan spelar mindre roll förutsatt att de rör på sig. Ordentligt.

Det är alltså helt okej för en ungdom att dricka läsk, äta bullar, chips, godis och dricka Oboy flera gånger i veckan, i rimliga mängder och om man äter sig mätt på näringsrik mat i första hand.

Allt för många av dagens ungdomar är uppväxta med en sunkig livsstil med snabbmat till både till lunch och middag. De vet helt enkelt inget annat. Eftersom föräldrarna tidigt introducerat dessa vanor. Många har dessutom en inte-aktiv livsstil med mycket tid framför tv:n eller datorn. Det är inte helt ovanligt att också den är ärvd från föräldrarna. Nu menar jag självklart inte att man aldrig ska äta snabbmat. Nix pix. Och det är inte fel med att kolla på tv:n eller facebooka heller. Jag tror ni förstår om ni vill förstå.

Som förälder tycker jag att man ska föregå med gott exempel och sträva efter att vara en förebild.

Det finns barn och ungdomar som växer upp med att höra sina föräldrar beklaga sig över överflödiga kilon, de kanske jojo-bantar, kör pulver-dieter och pratar om att träna men säger samtidigt att de inte orkar och så blir det inget av det i slutändan.

Inget annat än ännu mer gnäll över att formen är som den är. Suck, pust och stön. Det finns till och med tjocka föräldrar som lägger skulden på sina barn för att de är tjocka. Som om det vore barnens fel att morsan aldrig brydde sig om att ta tag i de där graviditetskilona som till viss del beror på en eller flera graviditeter men också på valet av livsstil.

Barn lär sig av sånt också. Det tycker jag är viktigt att som förälder tänka på. Att vara missnöjd över något och sedan ta sig i kragen för att åstadkomma en förändring är att vara en förebild.

Att alltså gå från överviktig och sedan se till att förändra saker och ting, till exempel. Det vet jag många som har gjort, jag har tränat många i 100-kilosklassen som numera väger 60-nånting eller 70-nånting. Jag är otroligt imponerad av dessa människor, som har skapat en livsstilsförändring. För sin egen skull och sin familjs skull oftast, ibland till följd av en läkares råd, en läkare som listat riskerna med övervikten. Att genomföra projekt livsstilsförändring är inte enkelt ska ni veta. Det är beundransvärt.

Åter till att vara en förebild som förälder. Om man som förälder först säger att man ska ut och springa eller åka till gymmet, och sedan inte gör slag i saken, då sänder man som förälder ut ett tydligt budskap till sina barn. Barnen lär sig att träning är något att likna med grovrengöring av badrummet. Något trist och tråkigt.

Åter till min föreläsning. Jag döpte den till ”Ät dig pigg och smart”. Eftersom jag förstått att så många ungdomar idag känner sig trötta och vem vill inte vara smart? Jag trodde detta skulle locka fler ungdomar än de som kom. Det kom inte så många alltså.

I den delen av Stockholm där jag var och föreläste bor 2000 ungdomar i åldern 13-15 år.
10 av dem kom till fritidsgården den aktuella kvällen för att lyssna på ”Ät dig pigg och smart”, min föreläsning alltså.

Var är alla? Undrade jag givetvis, även fast jag självklart var glad för att det trots allt kom 10 ungdomar för att lyssna på mig. Ungdomarna som var på plats hade full koll på varför resterande 1990 personerna inte var där.
“De vill inte lära sig hur man äter sig pigg och smart.”
“Många är feta och överviktiga och orkar inte bry dig.”
“De vill äta kladdkaka och sånt.”
“De äter på grillen när det är äcklig skolmat.”

Vad är äcklig skolmat undrade jag.
“Lax och grönsaker. Kyckling och sånt.”
Intressant tänkte jag, men inte alls särskilt förvånad.

En dag satt jag på Café Fix vid Fridhemsplan, i Stockholm, och jobbade och lunchade samtidigt. Jag åt en hälsotallrik i vanlig ordning.

Plötsligt sätter sig två tjejer vid bordet bredvid mig. Borden står väldigt nära varandra och jag kunde inte undgå att notera deras val av lunch. Jag höll på att trilla av stolen.

Självklart kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på tjejerna. De pratar om hur jobbigt allt är, hur trötta de är hela dagarna, för att inte tala om på kvällarna. Skolan verkar vara extremt påfrestande. De snackar faktiskt om träning också. Jag spetsar öronen lite extra. De var inne på att det vore nog bra att träna. Men orkar inte.

Vad tjejerna åt till lunch? Ja, det var ju av den anledningen jag höll på att ramla av stolen. Där sitter de och glufsar bakverk. I storleken motsvarande matportioner. Tallrikarna var mattallrikar. Du ser dem på bilden, observera att det är mattallrikar alltså och inte assietter.

Den ena åt en gigantisk kladdkaka med ett berg av sötsliskig grädde på och den andra tjejen åt en blåbärspaj som badade i vaniljsås.

Serverade på stora tallrikar, inte assietter alltså. Till det drack de varsin halvliter varm choklad, serverade i 5 dl-glas toppad med mycket, troligen sockrad, grädde. Detta var alltså deras lunch.

Jag måste medge att jag imponerades av att de faktiskt kunde äta allt det där. Att det fick plats liksom. Mättande för stunden. Utfyllnad i magen. Snacka om sockerkick.

Inte så konstigt att de påstod sig inte orka saker, varken träna eller ta sig genom en helt vanlig skoldag. Jag tror faktiskt inte att de skulle uppleva skolan så där extremt påfrestande om de hade lite mer näring och energi i sina kroppar och hjärnor. Den där lunchen var ingen engångsföreteelse. Den återspeglade tjejerna livsstil.

I föreläsningen ”Ät dig pigg och smart” pratade jag om att det med hjälp av kosten faktiskt delvis går att påverka huruvida man är pigg eller orkeslös. Många av dagens tonåringar inte har fått lära sig kopplingen mellan kost och prestation.

Vad kroppen får för typ av mat har delvis betydelse för huruvida man förstår vad matteläraren säger eller inte. Det man äter under dagen påverkar hur det går på fotbollsträningen efter skolan. Man kanske slutar med fotboll för att man är trött och inte orkar. Det här med att inte orka saker har ofta en logisk förklaring. Att kroppen inte får det den behöver för att vara pigg och smart. Kan vara mat, sömn eller annat men nu är det ju kosten jag är inne på.

En eloge till fritidsgården i Stockholm som tog initiativet till att försöka förmedla kostens betydelse för hur man mår i övrigt, hur det går i skolan och på träningen. Synd att det inte var så många som valde att komma.

Jag undrar vad skolorna gör? Jag vet inte, någon som vet? Det verkar uppenbarligen som att många skolor inte har det här med kostens betydelse för förmågan att prestera på agendan idag. Om de har det så har budskapet inte nått fram.

Det här med kost och dess betydelse verkar ju ha undgått många ungdomar i vart fall de senaste decennierna. Övervikt och fetma har ökat kraftigt i Sverige under samma tid, för både barn och vuxna, även om på senare tid presenterats forskning som visar att det går åt rätt håll. Intressant läsning: Barnfetma – det förebyggande arbetet avgörande.

Åter till skolorna. En dag fick jag berättat för mig att rektorn gett en överviktig flicka på 14 år ett kostschema för att äta LCHF. Till en 14-åring??? Barn behöver kolhydrater. Rätt sorts kolhydrater. Inte kolhydrater från kladdkaka. Den där tjejen gillade visst kladdkaka.

Det hade ju varit bättre om rektorn gett henne stöd och kanske bokat en träff med en dietist. Istället för att ge henne ett recept på LCHF-kladdkaka.

Vad ska hon tro? Vi har alltså en 14-åring här i Stockholm som tror att livet blir bättre om hon äter enligt LCHF. LCHF behöver inte vara fel, men det är diet och ingen tonåring behöver en diet, de behöver en bra livsstil.

LCHF är för övrigt en okej livsstil så länge man vet vad transfetter är och inte äter för mycket fett av den typen samt inte strävar efter nolltolerans när det kommer till kolhydrater. Vissa tror att de äter 40 gram kolhydrater om dagen, det går inte, kolhydrater finns i det mesta. De allra mest frälsta LCHF-anhängarna brukar inte ha förstått det och tror att de äter mindre kolhydrater än de gör i själva verket, och tur är ju det för annars skulle deras hjärnor lägga av (om de alltså i verkligheten lyckades ligga på så lite kolhydrater per dag som de tror sig göra).

LCHF eller någon annan diet är inte bra för barn som växer. Klassikerna tallriksmodellen och pyramiden är bra för barn som växer.

Det är visst inte helt ovanligt att ungdomar låter bli att äta potatis, ris och pasta i skolan för att deras föräldrar slutat med det där hemma.

Vet inte alla föräldrar att barn gör som vuxna?

Ibland är det skrämmande att inte alla föräldrar tar ett större ansvar för sina barn. Det borde ingå i den där föräldrarollen.

Jag såg en broschyr en dag där det stod “ta hand om den katt du skaffat” – och jag kunde inte låta bli att tänka att det borde finnas något liknande för föräldrar.

Vilket det faktiskt också finns, kom jag på sedan. I vart fall när det gäller maten. Jag har själv fått jättebra info från BVC om hur man som förälder ska tänka och göra för att ge barn en sund inställning till mat redan tidigt i livet.

Även företagen som gör barnmat skickar hem så-här-lagar-du-bra-barnmat och berättar om vikten av goda matvanor tidigt i livet.

Att en rektor på en skola i Sverige delar ut LCHF-meny är verkligen anmärkningsvärt. Hur kan sånt ske? Om man är rektor borde man ha ett bättre omdöme.

Vissa skolor har nolltolerans bullar, läsk godis samt mer fysisk aktivitet, vilket har visat sig fungera. Så klart. Intet nytt att fysisk aktivitet förebygger övervikt och fetma. Jag hoppas att fler skolor följer exemplen, i skolorna finns ju verkligen förutsättningarna för att inspirera och intressera dagens ungdomar till att lära sig mer om kosten och dess betydelse.

Som läget är just nu så finns det alldeles för många trötta och orkeslösa ungdomar där ute som sitter och äter överdimensionerade portioner kladdkaka eller paj eller något från den lokala grillen till lunch istället för skolmaten, som samtidigt undrar varför de inte orkar göra saker.

Jag höll nästan på att börja prata med de där tjejerna som åt blåbärspaj och kladdkaka med mera till lunch och berätta hur allt hänger ihop. Men jag gjorde inte det. Jag kände att det kanske vore lite väl. Det var väl nog att jag tjuvlyssnade och fotade deras tallrikar när de gick :o)

Så. För att summera lite. Fetman, inaktiviteten och många av dagens ungdomars livsstil är inte hälsosam idag. Kanske dör de av en sjukdom till följd av detta leverne innan de ens hinner fylla 30 år. Jag tycker det är föräldrarnas ansvar att prioritera och servera näringsrik mat till frukost, lunch och middag. Kan man inget om kost så tycker jag att man ska lära sig, för sina barns skull.

Man behöver inte bli någon kostfanatiker, vanligt sunt förnuft och att se till att få med protein, nyttigt fett och en bra sorts kolhydrater i varje måltid räcker. Laga maten från grunden så många dagar som möjligt (eller laga i förväg och frys in) och använd halvfabrikat som nödlösning – inte som stående inslag på veckomenyn.

Det är helt okej för en person som växer att dricka Oboy varje dag, om man även äter näringsrika måltider vid frukost, lunch och middag och aktiverar sig ordentligt varje dag. Socker är en typ av kolhydrater och inte den bästa sorten, men i rimliga mängder är socker inget farligt för barn och ungdomar som rör på sig.

Att röra på sig betyder mer än att cykla några kvarter till och från skolan, det räcker inte om man är inaktiv resten av tiden.

Med att röra på sig menar jag att vara aktiv minst två timmar om dagen – simma, spela någon bollsport, dansa, besöka ett lekland, promenera hit eller dit exempelvis. Att alltså göra något annat än att sitta stilla, som många gör hemma vid tv:n eller datorn, i bilen och på lektionerna i skolan. /Caroline